Gubbalicious

Jag är född och uppväxt i Skaraborg. För er som inte vet så var Skaraborg ett eget län fram till 1998 men är numera en del Västra Götalands Län. Det är också den delen av Sverige där man hittar kommuner som Tidaholm, Skövde, Tibro och Hjo. När man går till ICA för att handla är det inte ovanligt att man hamnar bakom en överviktig man som utsöndrar en frän odör av ladugård och avföring. Skaraborgskan hörs ständigt på gator och torg.

 Jag säger ingenting om att man som boende i Skaraborg talar med lite dialekt. Vi är uppfostrade så. En del har blivit lärda att inte snåla på dialekten, medan en del väljer att försöka snygga till den så gott det går. Oavsett vilken grupp av människor man väljer att hålla sig till så dömer jag inte - var och en har rätt att välja sin egen dialekt och i vilken utsträckning man vill använda den. Jag själv till exempel, jag är inte främmande för att byta dialekt då och då. Ibland tycker jag om att glida över och prata dalmål under en period. Dialekter är kul. Det är något vi borde vara rädda om.

Något som däremot inte är lika kul är ett fenomen jag börjat stöta på då och då - dialektskrivningen. Det är när personer väljer att lägga in sin dialekt även i skriven form. Inte för att skoja till det, utan för att de faktiskt verkar tro att det är så man skriver för att göra sig förstådd. Facebook lockar många nya användare hela tiden. Det gör också att personer som kanske inte är så vana vid datorer, is, skrivregler och färg-tv hittar till sociala medier där de, nästan på ett desperat sätt, vill tycka till och göra i röst hörd i grupper och genom sina statusuppdateringar. För att alla ska förstå vad jag menar med dialektskrivningen så ska jag försöka förklara det nedan.

...förstå grejen med fika. Jag gör verkligen inte det. Okej, det är socialt och man har en chans att prata med sina vänner på riktigt, alltså genom att se varandra och, om lusten faller på, röra vid varandra. Nu är jag ingen fikare, men om jag förstått saken rätt så kostar en fika omkring 50 kr, lite beroende på vart fikan äger rum. Jag brukar alltid försöka jämföra pengar med saker för att på så sätt förstå vad man skulle kunna får för pengarna, om man valt att spendera dem på annat sätt. Så, vad får vi för 50 kr? Fem stycken billiga öl på bolaget, en stor stark (kanske till och med två om det är happy hour), en hamburgare och om du lägger på 25 kr så får du en pizza. Behöver jag säga mer?

En annan grej som är märkligt med fikat är ju att man inte äter för att bli mätt, man äter en bulle och dricker en kaffe för att bli fet. Där, någon var tvungen att säga det och nu blev det jag.

Så, är det inte lika bra att vi slopar hela fikagrejen och kanske äter mer lunch, alternativt dricker mer öl?

På så vis så blir vi män av med den lite homosexuella stämpeln - det är allt utom manligt att fika, som alla vet. Dessutom sparar vi både tid och pengar genom att byta ut det helt meningslösa fikandet mot en stadig lunch. 

Personligen vill jag hellre bli fet av mat, pizza och några öl - då blir jag ju i alla fall mätt eller trevlig när jag gör det.

Är det bara jag som får panik då man står i en kö där varken konsument eller anställd gör sitt yttersta för att det ska gå så smidigt som möjligt? Jag är i alla fall en sådan person som alltid försöker göra köp så snabbt som möjligt. Jag ställer streckoden mot streckodsläsaren, tar fram kortet innan jag ska betala, slår koden skitfort, packar ner mina varor snabbt och enkelt, tackar för mig själv och går därifrån.

Scenariot utspelar sig på en bensinmack som följande;
Jag kliver in butiken där det står två personer i kö. Jag funderar en stund och tänker, ”okej, två personer i kö, det går fort”. Jag går fram mot kassan för att inta min plats i kön med hoppet om att i alla fall kund nummer ett skulle vara klar med sitt köp då jag kommer fram. Så var det inte. När jag ställt mig i kön stoppar jag händerna i jackfickorna och spänner öronen för att höra hur långt kund nummer ett har kommit med sitt köp.

”Vilken dressing vill du ha på den?” frågar kassörskan.
”Eeeeeeehm, jag vet inte”. En kort stunds tystnad råder. ”Jag tar fransk dressing!”
Kassörskan nickar förstående och sträcker sig mott den franska dressingen.
”Eller vänta!”, nästan vrålar kund nummer ett som uppenbarligen är noga med vilken dressing som är den rätta för rätt tillfälle. Både jag och kund nummer två – alltså personen som står bakom kund nummer ett och framför mig. Hon står alltså i mitten. Mellan kund nummer ett och mig – rycker till och tittar på kund nummer ett. ”Vad har ni för smaker?”. Här har vi det första som retar upp en gammal man som mig själv – smaker?! Det heter väl för fan inte smaker. Nåväl, konversationen fortskrider.

”Vi har vitlök, fransk och chili”, svarar kassörskan lite långsammare än en vanlig människa skulle gjort. Hon liksom drar på orden. Det känns som att hon vet vilka sorters dressingar som finns men ändå väljer hon att draaaa uuuut påååå deeeet. Jag får känslan av att hon är väldigt hungrig och att hon bara längtar efter att få ta en stor klunk av vitlöksdressingen. Kanske skulle hon ta en korv också. Jag vågar inte spekulera i det.
”Kan jag få både fransk och chili?” undrar kund nummer ett. Jag inbillar att jag hör hur saliv är på väg ut hur hennes mun. Så att hon liksom får skynda på meningen när den närmar sig sitt slut och sedan kasta huvudet bakåt för att fånga upp slemmet innan det rör marken. Jag lyfter min tyngd från ena benet till andra och drar en djup suck. Varken kund nummer ett, kund nummer två eller kassörskan verkar uppfatta min suck, eller ännu mindre innebörden av den.
”Självklart”, säger kassörskan, ler och vänder sig mot hyllan där dressingen står. Hon stannar därefter upp och berättar att chilidressingen verkar vara slut men att det förmodligen finns mer på laget.
”Vill du att jag ska hämta den?” Hon säger detta på ett sådant sätt som visar att hon inte har någon större lust att gå ut på lagret för att hämta chilidressingen.
”Ja, tack”, svarar kund nummer ett. Kassörskan går med ytterst långsamma steg mot den dörr som vi får anta leder till lagret. Jag suckar igen, denna gång lite längre och lite högre. Ingen reaktion. Kanske borde jag bara sagt något i stil med: ”Men det var väl själva fa.. ÖKA! Jag hinner ju gå i pension innan du ens kommit till dörren!". Sedan skulle jag förmodligen valt att lägga in ett "helvete!" på slutet. Som ett litet avslut alltså. Om budskapet, mot förmodan, inte skulle gått fram. Det gjorde jag inte och nu när kassörskan redan gått igenom dörren så kändes det inte riktigt rätt. Kassörskan kommer tillbaka och sölar i rikligt med både chili- och vitlöksdressing i brödet där sedan korven ska placeras.
”Vill du ha en vanlig grillad, eller en kryddig korv?”, frågar kassörskan. Jag flyttar tyngden tillbaka till det första benet för att sedan omedelbart flytta tillbaka den igen. Jag himlar med ögonen och slår mig lite lätt på benet ett par gånger för att markera att det tar lite för lång tid. Jag suckar så djupt och högt jag kan. Ingen reaktion. ”Vilka smaker finns det?”, frågar kund nummer ett. Jag känner att jag bara vill sjunka ihop på golvet och brista ut i gråt.

Jag gick ut ur butiken och gav fan i att köpa det jag haft för avsikt köpa.

Ja, det är faktiskt så jag känner idag. Ända sedan ni sänkte de redan fruktansvärt låga hastighetsbegränsningarna runt om i landet har ta mig fan allt blivit sämre. Det verkar som att folk nu blivit livrädda för att köra för fort och lägger sig ca 10-20 km/h under gällande begränsning. När man då sänker hastigheterna till 80 km/h på en helt okej landsväg gör detta att bilister kommer att framföra sitt fordon i otroligt farliga 70 km/h och de som är ännu lite räddare om bilen/livet/körkortet kommer att lägga sig runt 60 km/h. Är det bara jag som ser det sjuka i sammanhanget? Skärpning.

Jag känner att 50 km/h är en lagom hastighet om man ska ta det lite lugnt, till exempel i McDonalds drive-in eller då man, för att spara lite tid, kör över en skolgård med lekande barn. Då kan det eventuellt passa sig att ta det lite lugnt.

Anledningen att jag tycker att detta är ämnet vi behöver diskutera denna förmiddag är att när jag i morse åkte till jobbet, en smula irriterad redan från start då jag var blockerad och inte kom ut från min parkering, råkade ut för dessa hemska människor som jag vill kalla vägsniglarna, eller i folkmun - idiotjävlar. Jag hade precis kommit ur staden och såg 80-skyltarna närma sig. Jag klippte i trean, tryckte gasen i botten, och förberedde en omkörning långt innan det var dags att vika ut - det är lite så man får jobba då man har en bil med 68 vilda hingstar.

Nåväl, jag lyckas, inte helt utan ansträngning kan jag tillägga, i alla fall att ta mig om framförvarande bil strax efter 80-skyltarna och greppade ratten, som nu börjat skaka ganska kraftigt på grund av något som jag inte har en aning om, med ett stadigt grepp och kände mig för en sekund lite nöjd över fredagsmorgonen. Motorn skrek och det började lukta lite bränt då vi närmade oss 100 km/h. Just när jag börjat få upp hoppet om att denna dag faktiskt inte skulle suga sådär jättemycket ser jag att jag är långt ifrån själv på vägen. Mitt yrvakna, påklistrade leende förvandlas sakta till ett ganska besviket ansiktsuttryck. Framför mig ser jag en stor klunga bilar som jag knappar in lite för fort på, om vi skulle anta att de håller hastighetsbegränsningen på 80 km/h. Jag fruktar det värsta, vägsniglar. Mycket riktigt, dessa sölkorvar ligger och pendlar mellan 60 och 70 och tycker, av någon outgrundlig anledning, att detta är ett helt okej beteende. Mötande trafik gör att jag tvingas släppa gasen. Här blir jag sedan liggandes under hela vägen till jobbet, en resa på ca 3,5 mil. Jag känner hur frustrationen stiger och letar desperat efter en omkörningsmöjlighet, men detta helt utan framgång. Jag drar en djup suck och lutar mig över ratten. Är det så här livet ska vara, tänker jag och funderar på att sätta igång stereon. Funderar en stund, väljer att låta stereon vara avstängd. När jag kommer till 60-skyltarna vet jag att jag är ungefär halvvägs. Bilarna framför mig saktar ner och för en sekund får jag för mig att det måste inträffat någon form av olycka längre fram. Men nej, det är bara de övriga bilisterna som tycker att 40 km/h är en lämplig hastighet för denna vägsträcka. Motvilligt tvingar de upp sina bilar i 70 km/h igen och håller i princip den nivån hela vägen förutom på ett ställe, precis då vi åkt över ett krön, då gick det nästan i 80.

Okej, jag säger ingenting om man kör i 80 på 80-väg, men vi behöver väl inte lägga oss 20 km/h under rådande hastighetsbegränsning? Det är allt jag säger.