Gubbalicious

...förstå grejen med fika. Jag gör verkligen inte det. Okej, det är socialt och man har en chans att prata med sina vänner på riktigt, alltså genom att se varandra och, om lusten faller på, röra vid varandra. Nu är jag ingen fikare, men om jag förstått saken rätt så kostar en fika omkring 50 kr, lite beroende på vart fikan äger rum. Jag brukar alltid försöka jämföra pengar med saker för att på så sätt förstå vad man skulle kunna får för pengarna, om man valt att spendera dem på annat sätt. Så, vad får vi för 50 kr? Fem stycken billiga öl på bolaget, en stor stark (kanske till och med två om det är happy hour), en hamburgare och om du lägger på 25 kr så får du en pizza. Behöver jag säga mer?

En annan grej som är märkligt med fikat är ju att man inte äter för att bli mätt, man äter en bulle och dricker en kaffe för att bli fet. Där, någon var tvungen att säga det och nu blev det jag.

Så, är det inte lika bra att vi slopar hela fikagrejen och kanske äter mer lunch, alternativt dricker mer öl?

På så vis så blir vi män av med den lite homosexuella stämpeln - det är allt utom manligt att fika, som alla vet. Dessutom sparar vi både tid och pengar genom att byta ut det helt meningslösa fikandet mot en stadig lunch. 

Personligen vill jag hellre bli fet av mat, pizza och några öl - då blir jag ju i alla fall mätt eller trevlig när jag gör det.

Är det bara jag som får panik då man står i en kö där varken konsument eller anställd gör sitt yttersta för att det ska gå så smidigt som möjligt? Jag är i alla fall en sådan person som alltid försöker göra köp så snabbt som möjligt. Jag ställer streckoden mot streckodsläsaren, tar fram kortet innan jag ska betala, slår koden skitfort, packar ner mina varor snabbt och enkelt, tackar för mig själv och går därifrån.

Scenariot utspelar sig på en bensinmack som följande;
Jag kliver in butiken där det står två personer i kö. Jag funderar en stund och tänker, ”okej, två personer i kö, det går fort”. Jag går fram mot kassan för att inta min plats i kön med hoppet om att i alla fall kund nummer ett skulle vara klar med sitt köp då jag kommer fram. Så var det inte. När jag ställt mig i kön stoppar jag händerna i jackfickorna och spänner öronen för att höra hur långt kund nummer ett har kommit med sitt köp.

”Vilken dressing vill du ha på den?” frågar kassörskan.
”Eeeeeeehm, jag vet inte”. En kort stunds tystnad råder. ”Jag tar fransk dressing!”
Kassörskan nickar förstående och sträcker sig mott den franska dressingen.
”Eller vänta!”, nästan vrålar kund nummer ett som uppenbarligen är noga med vilken dressing som är den rätta för rätt tillfälle. Både jag och kund nummer två – alltså personen som står bakom kund nummer ett och framför mig. Hon står alltså i mitten. Mellan kund nummer ett och mig – rycker till och tittar på kund nummer ett. ”Vad har ni för smaker?”. Här har vi det första som retar upp en gammal man som mig själv – smaker?! Det heter väl för fan inte smaker. Nåväl, konversationen fortskrider.

”Vi har vitlök, fransk och chili”, svarar kassörskan lite långsammare än en vanlig människa skulle gjort. Hon liksom drar på orden. Det känns som att hon vet vilka sorters dressingar som finns men ändå väljer hon att draaaa uuuut påååå deeeet. Jag får känslan av att hon är väldigt hungrig och att hon bara längtar efter att få ta en stor klunk av vitlöksdressingen. Kanske skulle hon ta en korv också. Jag vågar inte spekulera i det.
”Kan jag få både fransk och chili?” undrar kund nummer ett. Jag inbillar att jag hör hur saliv är på väg ut hur hennes mun. Så att hon liksom får skynda på meningen när den närmar sig sitt slut och sedan kasta huvudet bakåt för att fånga upp slemmet innan det rör marken. Jag lyfter min tyngd från ena benet till andra och drar en djup suck. Varken kund nummer ett, kund nummer två eller kassörskan verkar uppfatta min suck, eller ännu mindre innebörden av den.
”Självklart”, säger kassörskan, ler och vänder sig mot hyllan där dressingen står. Hon stannar därefter upp och berättar att chilidressingen verkar vara slut men att det förmodligen finns mer på laget.
”Vill du att jag ska hämta den?” Hon säger detta på ett sådant sätt som visar att hon inte har någon större lust att gå ut på lagret för att hämta chilidressingen.
”Ja, tack”, svarar kund nummer ett. Kassörskan går med ytterst långsamma steg mot den dörr som vi får anta leder till lagret. Jag suckar igen, denna gång lite längre och lite högre. Ingen reaktion. Kanske borde jag bara sagt något i stil med: ”Men det var väl själva fa.. ÖKA! Jag hinner ju gå i pension innan du ens kommit till dörren!". Sedan skulle jag förmodligen valt att lägga in ett "helvete!" på slutet. Som ett litet avslut alltså. Om budskapet, mot förmodan, inte skulle gått fram. Det gjorde jag inte och nu när kassörskan redan gått igenom dörren så kändes det inte riktigt rätt. Kassörskan kommer tillbaka och sölar i rikligt med både chili- och vitlöksdressing i brödet där sedan korven ska placeras.
”Vill du ha en vanlig grillad, eller en kryddig korv?”, frågar kassörskan. Jag flyttar tyngden tillbaka till det första benet för att sedan omedelbart flytta tillbaka den igen. Jag himlar med ögonen och slår mig lite lätt på benet ett par gånger för att markera att det tar lite för lång tid. Jag suckar så djupt och högt jag kan. Ingen reaktion. ”Vilka smaker finns det?”, frågar kund nummer ett. Jag känner att jag bara vill sjunka ihop på golvet och brista ut i gråt.

Jag gick ut ur butiken och gav fan i att köpa det jag haft för avsikt köpa.