Ja, va sa i göra mät?
Jag är född och uppväxt i Skaraborg. För er som inte vet så var Skaraborg ett eget län fram till 1998 men är numera en del Västra Götalands Län. Det är också den delen av Sverige där man hittar kommuner som Tidaholm, Skövde, Tibro och Hjo. När man går till ICA för att handla är det inte ovanligt att man hamnar bakom en överviktig man som utsöndrar en frän odör av ladugård och avföring. Skaraborgskan hörs ständigt på gator och torg.
Jag säger ingenting om att man som boende i Skaraborg talar med lite dialekt. Vi är uppfostrade så. En del har blivit lärda att inte snåla på dialekten, medan en del väljer att försöka snygga till den så gott det går. Oavsett vilken grupp av människor man väljer att hålla sig till så dömer jag inte - var och en har rätt att välja sin egen dialekt och i vilken utsträckning man vill använda den. Jag själv till exempel, jag är inte främmande för att byta dialekt då och då. Ibland tycker jag om att glida över och prata dalmål under en period. Dialekter är kul. Det är något vi borde vara rädda om.
Något som däremot inte är lika kul är ett fenomen jag börjat stöta på då och då - dialektskrivningen. Det är när personer väljer att lägga in sin dialekt även i skriven form. Inte för att skoja till det, utan för att de faktiskt verkar tro att det är så man skriver för att göra sig förstådd. Facebook lockar många nya användare hela tiden. Det gör också att personer som kanske inte är så vana vid datorer, is, skrivregler och färg-tv hittar till sociala medier där de, nästan på ett desperat sätt, vill tycka till och göra i röst hörd i grupper och genom sina statusuppdateringar. För att alla ska förstå vad jag menar med dialektskrivningen så ska jag försöka förklara det nedan.
"Det skulle väl du göra?" blir alltså "Dä sulle la du göra?". Det verkar även som att ju mer man skriver ut sin dialekt, destå mer skiljetecken vill man lägga på. Alltså skulle tidigare exempel se ut som följande "Dä sulle la du veta???????" Kanske är det för att man vill framstå ännu mera dum inför sina läsare.
Det som gör mig mest irriterad är när någon "vanlig” människa som vet hur man beter sig i tal och skrift börjar snappa upp ett intresse för raggarbilar och Eddie Meduza helt plötsligt börjar tala, och skriva, med en bredare dialekt. Frågan jag ställer mig är givetvis; Varför? Är det kanske så att det rentav är ett krav från raggarnas sida? Sitter det skyltar med texten ”Skriv och tjöta sôm ôss, eller drau” uppsatta i raggarnas klubblokaler? Är det för att alla raggare, gamla som nya, ska framstå som att de ligger på samma intellektuella nivå?
Hur som helst så tycker jag att det ser väldigt dumt ut. Men vill du framstå som förståndshandikappad så visst, gör det då.
OBS! Detta blev ett så kallat "dare-blogginginlägg". Det betyder att man inte korrekturläser innan man postar. Därför reserverar jag mig för ev. fel i texten.
Det regnar ute och förhoppningsvis så fortsätter det till på måndag.
Trevlig helg.
Det som gör mig mest irriterad är när någon "vanlig” människa som vet hur man beter sig i tal och skrift börjar snappa upp ett intresse för raggarbilar och Eddie Meduza helt plötsligt börjar tala, och skriva, med en bredare dialekt. Frågan jag ställer mig är givetvis; Varför? Är det kanske så att det rentav är ett krav från raggarnas sida? Sitter det skyltar med texten ”Skriv och tjöta sôm ôss, eller drau” uppsatta i raggarnas klubblokaler? Är det för att alla raggare, gamla som nya, ska framstå som att de ligger på samma intellektuella nivå?
Hur som helst så tycker jag att det ser väldigt dumt ut. Men vill du framstå som förståndshandikappad så visst, gör det då.
OBS! Detta blev ett så kallat "dare-blogginginlägg". Det betyder att man inte korrekturläser innan man postar. Därför reserverar jag mig för ev. fel i texten.
Det regnar ute och förhoppningsvis så fortsätter det till på måndag.
Trevlig helg.
Long time no fisk
Godmorgon mina vänner.
När jag skriver dessa rader har jag ingen aning om vad jag ska skriva om. Jag kommer alltså att testa på det nya fenomenet "impro-blogging".
Som ni kanske förstår så har jag gått igenom en tid i mitt liv där jag kände att jag behövde en liten paus från bloggandet. Efter att ha bloggat i genomsnitt en gång per dag under nästan två månaders tid började jag få panik. Det tog för mycket tid helt enkelt. Det utvecklades till en börda, tyngre än vad någon man orkar bära. Nu har jag emellertid bestämt mig för att ge det ett nytt försök - under sina glansdagar hade ju ändå bloggen hela 11 (!) unika besökare dagligen. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på er, det ska ni veta.
När jag skriver dessa rader har jag ingen aning om vad jag ska skriva om. Jag kommer alltså att testa på det nya fenomenet "impro-blogging".
Som ni kanske förstår så har jag gått igenom en tid i mitt liv där jag kände att jag behövde en liten paus från bloggandet. Efter att ha bloggat i genomsnitt en gång per dag under nästan två månaders tid började jag få panik. Det tog för mycket tid helt enkelt. Det utvecklades till en börda, tyngre än vad någon man orkar bära. Nu har jag emellertid bestämt mig för att ge det ett nytt försök - under sina glansdagar hade ju ändå bloggen hela 11 (!) unika besökare dagligen. Det har inte gått en dag utan att jag tänkt på er, det ska ni veta.
Så, vad har hänt sedan sist? Inte så mycket, förutom att min header verkar ha försvunnit. Header, för er som är födda igår, är bilden längst upp på bloggen. För en seriös bloggare är headern viktigare än både stavning och grammatik. Det är vad jag har hört i alla fall. Från bloggare. Online.
Jag och min goda vän Linus har precis börjat spela in en talkshow lite då och då. Kanske mest för att vi tycker att våra åsikter om saker och ting är så pass intressanta att de är värda att dela med hela youtubevärlden. #Fredagshjos heter det. I nuläget kan jag inte gå in på detaljer eftersom vi skrivit på massa sekretesspapper med produktionsbolaget. Vad jag däremot kan göra är att lova mer information om detta i framtiden.
Detta med impro-blogging var inte riktigt min grej. Nästa gång lovar jag att ha något att skriva om.
Bild från första inspelningsdagen av #Fredagshjos
Jag kan inte...
...förstå grejen med fika. Jag gör verkligen inte det. Okej, det är socialt och man har en chans att prata med sina vänner på riktigt, alltså genom att se varandra och, om lusten faller på, röra vid varandra. Nu är jag ingen fikare, men om jag förstått saken rätt så kostar en fika omkring 50 kr, lite beroende på vart fikan äger rum. Jag brukar alltid försöka jämföra pengar med saker för att på så sätt förstå vad man skulle kunna får för pengarna, om man valt att spendera dem på annat sätt. Så, vad får vi för 50 kr? Fem stycken billiga öl på bolaget, en stor stark (kanske till och med två om det är happy hour), en hamburgare och om du lägger på 25 kr så får du en pizza. Behöver jag säga mer?
En annan grej som är märkligt med fikat är ju att man inte äter för att bli mätt, man äter en bulle och dricker en kaffe för att bli fet. Där, någon var tvungen att säga det och nu blev det jag.
Så, är det inte lika bra att vi slopar hela fikagrejen och kanske äter mer lunch, alternativt dricker mer öl?
På så vis så blir vi män av med den lite homosexuella stämpeln - det är allt utom manligt att fika, som alla vet. Dessutom sparar vi både tid och pengar genom att byta ut det helt meningslösa fikandet mot en stadig lunch.
Personligen vill jag hellre bli fet av mat, pizza och några öl - då blir jag ju i alla fall mätt eller trevlig när jag gör det.
Måndag morgon
Godmorgon,
Jag har faktiskt ingen lust att blogga just nu. Frågor på det?
Jag har faktiskt ingen lust att blogga just nu. Frågor på det?
Fredagsgrogg
Ursäkta mig, mina vänner. Jag glömde ju lägga upp veckans gubbayoutubeklipp. Jag lider av lite idétorka och hade, efter ert misslyckade försök att slå besöksrekordet, inte lust att dela med mig av något. Idag känner jag mig emellertid på lite bättre humör och jag känner att vi med tiden faktiskt kommer kunna kalla varandra vänner igen, och då verkligen mena det. Idétorkan gör tyvärr att jag inte riktigt kan ge er ett nytt hett klipp som ingen tidigare sett och därför vi får denna vecka nöja oss mer två gamla godingar. Mycket nöje.
Pryglardag på torget. Välkomna!
Då ska vi se. Eftersom ni inte höll uppe er del av avtalet i att fixa mer besökare till bloggen så måste ni självklart straffas. Jag har inte riktigt bestämt hur denna bestraffning kommer gå till men oroa er inte, det kommer bli storslaget. Jag tänkte ha en pryglardag på torget här i byn.
Jag planerar även att hyra in något form av band som kommer stå för underhållningen och dessutom kommer jag dela ut gratis grönsaker och tegelstenar som barnen kan kasta på de anklagade. Det kommer bli en riktigt rolig dag för hela familjen.
Anmäl er genom att skriva ert namn, eller det alias som ni själva väljer, i en kommentar till detta inlägget.
Om ni inte är redo att ta ert straff ännu så kan vi göra ett nytt försök med att slå rekordet på 11 personer. Ni har till måndag på er.
Hur känns det för er?
Jag planerar även att hyra in något form av band som kommer stå för underhållningen och dessutom kommer jag dela ut gratis grönsaker och tegelstenar som barnen kan kasta på de anklagade. Det kommer bli en riktigt rolig dag för hela familjen.
Anmäl er genom att skriva ert namn, eller det alias som ni själva väljer, i en kommentar till detta inlägget.
Om ni inte är redo att ta ert straff ännu så kan vi göra ett nytt försök med att slå rekordet på 11 personer. Ni har till måndag på er.
Hur känns det för er?
Du har 363 nya händelser
Ja, så kan det se ut då man, på sin födelsedag, loggar in på Facebook.
Jag skriver detta inlägget för att jag tycker att vi behöver prata om vilka man ska skriva grattis till och vilka det kanske är bättre att låta bli att skriva till. Låt oss säga såhär, jag har 363 vänner på Facebook. Av dessa 363 vänner så vet jag nog vilka 250 är. Av dessa 250 personer kanske det är 200 som jag känner lite grann - vi hälsar när vi träffar varandra på stan, men där går också gränsen. Resterande 50 är personer som jag skulle kunna se som bekanta. Istället för att bara hälsa på varandra när vi ses så kanske vi stannar och pratar en stund, kanske om vädret eller det mer vanliga frågan nu för tiden; "Händer det något kul i helgen?", som jag för övrigt tycker är en mycket opassande fråga.
Det är lite svårt det där. Menar personen att de gärna vill följa med på de eventuella roliga saker som jag har planerat under helgen, likt en snyltgäst, eller frågar denne om jag ska göra något roligt i helgen, och isåfall, bör jag fråga den som ställt frågan om denne vill följa med? Tankar kring detta välkomnas.
Tillbaka till saken, av de 50 personer som jag faktiskt pratar med ibland, skulle jag se, kanske ett 10-tal som mina riktiga vänner. SÅ, min fråga till er är följande; Ska vi verkligen skriva grattis till alla våra Facebook-låtsas-vänner som fyller år? Eller ska vi försöka hålla det lite på nivå, där vi bara skriver grattis till de personer som vi faktiskt pratar med? En del tycker att det är trevligt att alla vänner, en gång om året, visar att de lever genom att gratulera sina Facebookvänner som de aldrig annars pratar med. Jag kan känna att det är precis tvärt om. Eftersom dessa människor aldrig i helvete skulle hört av sig om det inte var så att Facebook berättade för dem att jag fyller år, så klarar jag mig bra utan deras hälsningar. I alla fall om det mest kreativa de kan komma på är "Grattis!". Det är en annan sak om de skriver något i stil med; "Ursäkta att jag aldrig hör av mig, jag ville bara skriva grattis i din logg eftersom du är en av de där personerna jag skulle vilja umgås mer med. Kanske skulle du vara intresserad av att ligga lite med mig?" - DET hade varit lite att komma med.
Därför gör jag nu slag i saken, jag kommer endast skriva grattis till de personer som jag faktiskt skulle gratulerat även om Facebook inte funnits.
Det tar vi lunch på.
Jag skriver detta inlägget för att jag tycker att vi behöver prata om vilka man ska skriva grattis till och vilka det kanske är bättre att låta bli att skriva till. Låt oss säga såhär, jag har 363 vänner på Facebook. Av dessa 363 vänner så vet jag nog vilka 250 är. Av dessa 250 personer kanske det är 200 som jag känner lite grann - vi hälsar när vi träffar varandra på stan, men där går också gränsen. Resterande 50 är personer som jag skulle kunna se som bekanta. Istället för att bara hälsa på varandra när vi ses så kanske vi stannar och pratar en stund, kanske om vädret eller det mer vanliga frågan nu för tiden; "Händer det något kul i helgen?", som jag för övrigt tycker är en mycket opassande fråga.
Det är lite svårt det där. Menar personen att de gärna vill följa med på de eventuella roliga saker som jag har planerat under helgen, likt en snyltgäst, eller frågar denne om jag ska göra något roligt i helgen, och isåfall, bör jag fråga den som ställt frågan om denne vill följa med? Tankar kring detta välkomnas.
Tillbaka till saken, av de 50 personer som jag faktiskt pratar med ibland, skulle jag se, kanske ett 10-tal som mina riktiga vänner. SÅ, min fråga till er är följande; Ska vi verkligen skriva grattis till alla våra Facebook-låtsas-vänner som fyller år? Eller ska vi försöka hålla det lite på nivå, där vi bara skriver grattis till de personer som vi faktiskt pratar med? En del tycker att det är trevligt att alla vänner, en gång om året, visar att de lever genom att gratulera sina Facebookvänner som de aldrig annars pratar med. Jag kan känna att det är precis tvärt om. Eftersom dessa människor aldrig i helvete skulle hört av sig om det inte var så att Facebook berättade för dem att jag fyller år, så klarar jag mig bra utan deras hälsningar. I alla fall om det mest kreativa de kan komma på är "Grattis!". Det är en annan sak om de skriver något i stil med; "Ursäkta att jag aldrig hör av mig, jag ville bara skriva grattis i din logg eftersom du är en av de där personerna jag skulle vilja umgås mer med. Kanske skulle du vara intresserad av att ligga lite med mig?" - DET hade varit lite att komma med.
Därför gör jag nu slag i saken, jag kommer endast skriva grattis till de personer som jag faktiskt skulle gratulerat även om Facebook inte funnits.
Det tar vi lunch på.
I morgon
I morgon stavas aldrig, aldrig någonsin "imon".
Okej?
Okej?
Not so sweet
Jaha, detta gick ju inget bra? Helgen gav oss rekorddåliga siffror. Någon som har lust att förklara sig?
Jag har förvisso inte bloggat något i helgen, men ändå. Vad gick fel? Någon?
Jag vill bara meddela att jag är mycket besviken på er. Jag trodde bättre om er än så, det gjorde jag faktiskt.
Nu är det i alla fall måndag morgon vilket känns precis så tråkigt som man skulle kunna tänka sig. När jag kommer hem ska jag gå raka vägen och lägga mig igen, så där som man alltid säger att man ska när man går upp alldeles för tidigt på måndag morgon. Sedan ska jag av någon anledning som jag ännu inte vet, strunta i den önskan som just nu känns som det viktigaste i världen, för att istället lägga mig alldeles för sent och sedan vara lika trött imorgon.
Det var egentligen allt jag ville diskutera. Skönt att vi fick en chans att prata om saken.
Jag har förvisso inte bloggat något i helgen, men ändå. Vad gick fel? Någon?
Jag vill bara meddela att jag är mycket besviken på er. Jag trodde bättre om er än så, det gjorde jag faktiskt.
Nu är det i alla fall måndag morgon vilket känns precis så tråkigt som man skulle kunna tänka sig. När jag kommer hem ska jag gå raka vägen och lägga mig igen, så där som man alltid säger att man ska när man går upp alldeles för tidigt på måndag morgon. Sedan ska jag av någon anledning som jag ännu inte vet, strunta i den önskan som just nu känns som det viktigaste i världen, för att istället lägga mig alldeles för sent och sedan vara lika trött imorgon.
Det var egentligen allt jag ville diskutera. Skönt att vi fick en chans att prata om saken.
Starkt är inte alltid särskilt starkt
Hur många gånger har vi inte blivit lurade av snabbmatskedjor som skyltar med att de ha starka maträtter som sedan visar sig vara, inte så starka?
Jag hade en liten körig lunch på jobbet där lunchen uteblev. Jag smet istället över till Pressbyrån som ligger rakt över gatan för att köpa något. Jag studerade den relativt avskalade menyn någon minut och gick därefter fram mot kassörskan. Jag beställde en french hot dog. Varför heter det fransk hethund för? Hur som helst.
"Vill du ha en vanlig grillad eller en kryddig korv?" Jag vände mig om för att försäkra mig om att det inte var några andra personer i kö, eftersom att det är viktigt för mig (se tidigare inlägg). Det var lugnt. Jag var ensam på i Pressbyrån. "Vad finns det för olika kryddiga korvar?", frågade jag. Hon rabblade upp ett par kreativa namn på korvar och avslutade med en vid namn Diablo någonting. "Den är jättestark", förklarade hon och lutade sig mot bänken bakom henne för att invänta mitt val. "Jag vill ha den starka..." sa jag bestämt. Hon vände sig om för att ta korvbrödet ur den lilla grillen som de värmer dem i då jag fortsatte; "...OM, den verkligen är så stark som du säger. Är den det?"
Hon tittade lite frågande på mig och såg ut som att hon inte riktigt visste vad hon skulle svara. "Ja, men ofta skriver ju snabbmatskedjorna att deras maträtter är så starka hit och dit. Det brukar inte ligga så mycket sanning i det. De är kanske lite, lite starka. Men jag har aldrig fått något som faktiskt varit så starkt som de lovat." Hon fortsatte att iaktta mig utan att säga något. "Du vet, som på McDonald's där de på reklamen utlovar en jättestark hamburgare som sedan smakar ungefär lika starkt som till exempel en morot. Därför frågar jag dig, är den jättestark, eller lite stark?" Fortfarande inget svar från kassörskan som faktiskt såg aningen besvärad ut. "Har du smakat på den?", frågade jag för att ge henne något konkret att svara på. "Är du säker på att den är jättestark eller är det bara så det står i produktspecifikationen för diablo?" Hon mumlade något som jag inte uppfattade för att sedan berätta att korven är den starkaste de har. Vi såg på varandra en stund i tystnad. Lite som två cowboys tittar på varandra innan pistolerna ska dras i en duell. "Då tar jag den."
Hon gjorde klart korven och räckte den till mig. "Då hoppas vi att den duger nu då", sa hon och pressade fram ett ansträngt leende. "Det hoppas vi", sa jag och övervägde för en sekund att smaka på korven och ge henne mitt omdöme direkt. Då kassörskan redan såg en smula förvirrad ut valde jag att låta det vara. Jag hade nog verkligen fått henne att ifrågasätta det som "the man" berättar för henne gällande korvars styrka. Jag tog min korv och gick. Korven var slut innan jag kom till kontoret. Den var faktiskt lite stark, men långt ifrån jättestark.
Varför är saker inte jättestarka när det står att de ska vara jättestarka? När jag köper något jättestarkt vill jag att det fullständigt ska brinna i käften på mig. Jag vill inte ha någon lite kittlande känsla på tungan.
Eld, smärta, svett och tårar. Då är det starkt. Diablo var inte stark. Inte så stark. Som den borde alltså. Ganska stark. Lite för svag men ändå stark. Nalle Puh hade förmodligen varit ett bättre namn på korven Diablo.
Jag hade en liten körig lunch på jobbet där lunchen uteblev. Jag smet istället över till Pressbyrån som ligger rakt över gatan för att köpa något. Jag studerade den relativt avskalade menyn någon minut och gick därefter fram mot kassörskan. Jag beställde en french hot dog. Varför heter det fransk hethund för? Hur som helst.
"Vill du ha en vanlig grillad eller en kryddig korv?" Jag vände mig om för att försäkra mig om att det inte var några andra personer i kö, eftersom att det är viktigt för mig (se tidigare inlägg). Det var lugnt. Jag var ensam på i Pressbyrån. "Vad finns det för olika kryddiga korvar?", frågade jag. Hon rabblade upp ett par kreativa namn på korvar och avslutade med en vid namn Diablo någonting. "Den är jättestark", förklarade hon och lutade sig mot bänken bakom henne för att invänta mitt val. "Jag vill ha den starka..." sa jag bestämt. Hon vände sig om för att ta korvbrödet ur den lilla grillen som de värmer dem i då jag fortsatte; "...OM, den verkligen är så stark som du säger. Är den det?"
Hon tittade lite frågande på mig och såg ut som att hon inte riktigt visste vad hon skulle svara. "Ja, men ofta skriver ju snabbmatskedjorna att deras maträtter är så starka hit och dit. Det brukar inte ligga så mycket sanning i det. De är kanske lite, lite starka. Men jag har aldrig fått något som faktiskt varit så starkt som de lovat." Hon fortsatte att iaktta mig utan att säga något. "Du vet, som på McDonald's där de på reklamen utlovar en jättestark hamburgare som sedan smakar ungefär lika starkt som till exempel en morot. Därför frågar jag dig, är den jättestark, eller lite stark?" Fortfarande inget svar från kassörskan som faktiskt såg aningen besvärad ut. "Har du smakat på den?", frågade jag för att ge henne något konkret att svara på. "Är du säker på att den är jättestark eller är det bara så det står i produktspecifikationen för diablo?" Hon mumlade något som jag inte uppfattade för att sedan berätta att korven är den starkaste de har. Vi såg på varandra en stund i tystnad. Lite som två cowboys tittar på varandra innan pistolerna ska dras i en duell. "Då tar jag den."
Hon gjorde klart korven och räckte den till mig. "Då hoppas vi att den duger nu då", sa hon och pressade fram ett ansträngt leende. "Det hoppas vi", sa jag och övervägde för en sekund att smaka på korven och ge henne mitt omdöme direkt. Då kassörskan redan såg en smula förvirrad ut valde jag att låta det vara. Jag hade nog verkligen fått henne att ifrågasätta det som "the man" berättar för henne gällande korvars styrka. Jag tog min korv och gick. Korven var slut innan jag kom till kontoret. Den var faktiskt lite stark, men långt ifrån jättestark.
Varför är saker inte jättestarka när det står att de ska vara jättestarka? När jag köper något jättestarkt vill jag att det fullständigt ska brinna i käften på mig. Jag vill inte ha någon lite kittlande känsla på tungan.
Eld, smärta, svett och tårar. Då är det starkt. Diablo var inte stark. Inte så stark. Som den borde alltså. Ganska stark. Lite för svag men ändå stark. Nalle Puh hade förmodligen varit ett bättre namn på korven Diablo.
Sweet numbers
Vänner, ovänner och vänner som ännu inte hunnit bli vänner men som kanske en dag bli vänner, eller ovänner om epitetet "vänner" visar sig opassande. Detta är givetvis frågor som kommer lösa sig med tiden och det är alltså därför jag inte vill lägga någon större vikt i ämnet just nu. Det är med stort nöje jag kan meddela att besökssiffrorna här på bloggen har en tydligt ökande trend. Ganska tydligt i alla fall. Det är bra. Kanske skulle vi försöka slå det nuvarande rekordet under helgen. Vad tror ni om det?
För att alla ska veta hur vi ligger till så kan jag meddela att det nuvarande rekordet ligger på 11 starka besökare - på samma dag! Det låter otroligt, jag vet. Så, hur gör vi nu för att slå detta rekordet? En idé vore ju att lägga upp en länk på Facebook och sedan hoppas på att någon spontanklickar, alternativt klickar fel, och hamnar här. En annan idé, som jag egentligen tror är lite säkrare, är att vi besöker, säg fem av våra vänner, och går in på gubbalicious.blogg.se med deras datorer. Detta kommer, enligt mina beräknar, resultera i fina siffror.
Hörs senare.
För att alla ska veta hur vi ligger till så kan jag meddela att det nuvarande rekordet ligger på 11 starka besökare - på samma dag! Det låter otroligt, jag vet. Så, hur gör vi nu för att slå detta rekordet? En idé vore ju att lägga upp en länk på Facebook och sedan hoppas på att någon spontanklickar, alternativt klickar fel, och hamnar här. En annan idé, som jag egentligen tror är lite säkrare, är att vi besöker, säg fem av våra vänner, och går in på gubbalicious.blogg.se med deras datorer. Detta kommer, enligt mina beräknar, resultera i fina siffror.
Hörs senare.
Då var denna dagen officiellt helt förstörd.
Som jag skrev i mitt tidigare inlägg så var jag väldigt glad över att det regnade kraftigt när jag vaknade. Jag bestämde mig för att gå ut på en promenad i regnet. Trampa lite för hårt i de största vattenpölarna så att det skvätter åt alla håll, se på vattnet när det rinner utmed trottoarkanterna, ja, lite sådant som en person som uppskattar regn gärna gör då det regnar. Jag valde mina svarta skor just för att de är lite bättre på vått underlag än mina vita. Materialet i min jacka känns som att det skulle kunna stöta bort väta ganska bra men så är inte fallet. "Det är väl bättre än inget", tänkte jag och grabbade tag i mitt paraply på vägen ut i hallen. Det skulle bli en trevlig promenad där jag, tack vare regnet, skulle få vara tämligen ensam på gatorna i vår småstad.
När jag öppnade dörren hörde jag hur människor skrattade och konverserade när de promenerade förbi. Något va fel, fruktansvärt fel. Jag tittade upp och insåg till min fasa att det nu hade slutat regna. "Fan", tänkte jag.
Jag vände mig om och gick in igen.
Då var denna dagen officiellt helt förstörd.
När jag öppnade dörren hörde jag hur människor skrattade och konverserade när de promenerade förbi. Något va fel, fruktansvärt fel. Jag tittade upp och insåg till min fasa att det nu hade slutat regna. "Fan", tänkte jag.
Jag vände mig om och gick in igen.
Då var denna dagen officiellt helt förstörd.
En ganska bra torsdagsmorgon
En del gillar inte när det regnar. Jag gör. Det känns som en riktigt bra morgon idag. Jag vaknade av att regnet smattrade mot rutorna kl. 10:30, vilket känns som en rimlig tid att vakna på. När jag hör regnet på morgonen så vet jag att det förmodligen kommer vara ganska mörkt ute, vilket också är bra. Det gör att man, utan dåligt samvete, kan göra lite vad man känner för. Det är ingen som säger saker som "du måste ju gå ut nu, det är ju så fint väder". Jag kan i lugn och ro dra igång min dag på det sätt jag själv önskar utan att någon lägger sig i det.
På grund av det härliga vädret kan jag inte direkt klaga på så mycket. Min poäng med detta inlägget är i alla fall att om det inte är sommar och 25° varmt så kan det fan lika gärna regna.
Ni behöver nog inte vara oroliga för att jag ska gå och vara på bra humör hela dagen så att det inte kommer några mer inlägg. Dagen brukar vanligtvis vara bra när jag vaknar. Sedan går jag upp...
Hörs sedan. Lägger upp en bild på mitt blöta fönster. Det är regn på det. Vatten från himmelen. Som nu sitter på mitt fönster. Bra. Bra skit.
Jag gillar regn och mörker, VAD?!
På grund av det härliga vädret kan jag inte direkt klaga på så mycket. Min poäng med detta inlägget är i alla fall att om det inte är sommar och 25° varmt så kan det fan lika gärna regna.
Ni behöver nog inte vara oroliga för att jag ska gå och vara på bra humör hela dagen så att det inte kommer några mer inlägg. Dagen brukar vanligtvis vara bra när jag vaknar. Sedan går jag upp...
Hörs sedan. Lägger upp en bild på mitt blöta fönster. Det är regn på det. Vatten från himmelen. Som nu sitter på mitt fönster. Bra. Bra skit.
Jag gillar regn och mörker, VAD?!
Facebookfel del 1.
Detta kommer alltså bli en mycket spännande följetong. Vi ska här fundera över vilka saker på Facebook som kan förstöra en hel dag. Jag tänkte börja med de otydliga statusuppdateringarna. För att alla ska förstå vad vi menar kommer här ett exempel på en typisk otydlig statusuppdatering.
Kxxxxx Sxxxx
Jag blir så jävla ledsen. :(
Gilla - Kommentera - för ungefär en timma sedan via mobil
Efter en sådan kommentar publicerats kommer det givetvis ett handfull teckenkombinationer i stil med <3, :( och :'( vilka för en vanlig människa kan tyckas vara helt oförståeliga. För att vara alla till lags har jag kollat upp detta. Det är alltså att den första kombinationen (<3) ska företälla ett hjärta, de andra - :( och :'( - är någon form av djur såvitt kan förstå. En del säger att det ska vara uttrycka besvikelse eller nedstämdhet vilket jag tycker låter helt ologiskt. Nåväl. När liknande uppdateringar hamnar på Facebook kommer, förutom alla teckenkombinationer, också en hel hög med "Vad är det som har hänt?" och "Varför är du ledsen?". Jag kan ju personligen tycka att när man lägger upp en sådan sak på Facebook, ett forum där alla ens vänner och bekanta kan ta del av det, så borde det ju inte vara så hemligt? Men i 9 fall av 10 svarar personen, i det här fallet Kxxxxx Sxxxx, något i stil med "Det är faktiskt inget jag vill ta här".
Men för helvete?! Varför ens posta en sådan statusuppdatering om man inte vill "ta det på Facebook"? Vad är det för fel på dig, människojävel?!
Låt oss nu, för allas trevnad, hålla oss ifrån sådana uppdateringar som kan få till följd att någon frågar frågor som man inte vill svara på borta från Facebook. Kan vi bestämma det?
Dra åt helvete.
Kxxxxx Sxxxx
Jag blir så jävla ledsen. :(
Gilla - Kommentera - för ungefär en timma sedan via mobil
Efter en sådan kommentar publicerats kommer det givetvis ett handfull teckenkombinationer i stil med <3, :( och :'( vilka för en vanlig människa kan tyckas vara helt oförståeliga. För att vara alla till lags har jag kollat upp detta. Det är alltså att den första kombinationen (<3) ska företälla ett hjärta, de andra - :( och :'( - är någon form av djur såvitt kan förstå. En del säger att det ska vara uttrycka besvikelse eller nedstämdhet vilket jag tycker låter helt ologiskt. Nåväl. När liknande uppdateringar hamnar på Facebook kommer, förutom alla teckenkombinationer, också en hel hög med "Vad är det som har hänt?" och "Varför är du ledsen?". Jag kan ju personligen tycka att när man lägger upp en sådan sak på Facebook, ett forum där alla ens vänner och bekanta kan ta del av det, så borde det ju inte vara så hemligt? Men i 9 fall av 10 svarar personen, i det här fallet Kxxxxx Sxxxx, något i stil med "Det är faktiskt inget jag vill ta här".
Men för helvete?! Varför ens posta en sådan statusuppdatering om man inte vill "ta det på Facebook"? Vad är det för fel på dig, människojävel?!
Låt oss nu, för allas trevnad, hålla oss ifrån sådana uppdateringar som kan få till följd att någon frågar frågor som man inte vill svara på borta från Facebook. Kan vi bestämma det?
Dra åt helvete.
Blodet kommer att vara på dina händer.
Något som kanske kan vara bra att tänka på när man ber någon som mig att gå 700 meter mer än vad som faktiskt är nödvändigt.
Det är allt jag säger.
Det är allt jag säger.
